Hur gammal är jag?

Igår fick jag två frågor av två olika elever som indikerar att jag inte ser så ung och bevarad ut som jag har inbillat mig.

Fråga ett: Var du med om hela progg-rörelsen? Svar: Fröken ska bara gå ut på toaletten och gråta så ska jag snart svara dig.

Fråga 2 : Var du med om spanska sjukan? Svar: Nej..... jag tror den var 1918.

Så, vad har jag lärt mig av dessa frågor, från elever som bara är 10 år yngre än mig? Absolut ingenting. Jag ska nu ta fram strykjärnet och köra en omgång i fejset och se om man kan flytta sin födelsedag från 1918 till 1983 igen.

Långresa

Eftersom gårdagen var en onsdag, så infann jag mej som brukligt är, på Dantes (barnbarn) dagis i Ödsmål. Väl där, möttes jag av glada rop o "hej mormor"! Det är kul, man känner sig liksom som "någon". En liten kille kommer spingade och visar att han har nagellack, en annan har sett tusen igelkottar,och en har varit i Hovfjället, osv. osv. Men nu kommer vi till det som verkligen fick mej att sätta trumvirvlarna i halsen. Dante, mitt eget lilla barnbarn, berättar att han skall åka till fjällen i 2 år, och inte nog med detta, direkt efter fjällresan åker han till Afrika i, hör o häpna, 3 år. Allt detta har alltså Petra o Marco, Dantes föräldrar, undanhållit oss. Detta är UPPRÖRANDE! Jag menar att en sådan resa på sammanlagt 5 år måste ju ha planerats både länge o väl. Hulkande o med tårar i ögonen, hoppas jag att vi i alla fall kan ses på en liten fika innan dom beger sig på denna långresa.

Mycke ska man höra innan öronen ramlar av.

/GUN

Tråkig akademiker?

Idag fick jag ta emot en välförtjänt skopa kritik från en mycket nära vän, angående avsaknaden av uppdateringar på vår blogg. Jag vill inte nämna några namn här ( det är för din skull Lena ). Visst är det så att vi tre som bloggar här klart och tydligt har misskött våra åtaganden. Personligen är min hjärna fylld med allt nytt som jag läser och skall försöka begripa mig på. Hela den akademiska världen är ny för mig. Helt plötsligt måste jag ha belägg, motiveringar och kritik för det jag säger och skriver. Detta medför någon slags härdsmälta i huvudet, vart tog spontaniteten vägen? Herregud! Tänk om jag blir en trist, beige akademiker med torr humor? Jag är van vid att min mun rör sig och kastar ur sig saker på ren reflex! Jag hoppas att detta endast är en övergångsfas...kunskap är makt...kunskap är icke tungt att bära...Fast böckerna är tunga!